Domstolar stoppar avverkningar
Lidén vet naturligtvis att miljörörelsen inte stoppar enskilda skogsägares verksamhet. Det är domstolarna som stoppar planerade avverkningar som visar sig vara i strid med lagstiftningen.
Insändarsvar i DN 1/12 2025
Det svenska skogsbruket ska följa det regelverk som fattats med demokratiska beslut. Med den grunden kommer vi i Naturskyddsföreningen att fortsätta påtala skogsbrukets pågående artutarmning.
Det börjar bli svårt att hängda med i resonemanget av Sverker Lidén efter tre insändare. Det är väldigt mycket han tycker är galet med dagens skogspolitik och ideella miljöorganisationers värnande av höga naturvärden.
Han påstår att jag ”medger att det är myndigheter som orsakat de problem som Naturskyddsföreningen hävdar finns i skogen”. De problem som såväl Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen vidimerar, artutarmning med 2 000 rödlistade arter i skogsekosystemet, har sin grund i skogsbrukets metoder och höga aktivitetsnivå.
Den ytterst ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har nedskurna anslag och är satt utan möjlighet att säkerställa lagstadgat artskydd. Det är riksdag och regering som måste parera problemen med tuffare lagstiftning, större anslag för myndigheternas tillsyn samt kunskapsstöd och intrångsersättning till skogsägarna.
Lidén skriver att ”efter att skogsbruket avreglerades 1994 har miljöhänsynen ständigt förbättrats när de enskilda skogsägarna själva får bestämma”. Om någonting ständigt förbättras behöver ju inte det betyda att allt är frid och fröjd. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist skriver till exempel i ett pressmeddelande den 31 mars 2021: ”... de åtgärder som görs för att bevara och utveckla viktiga livsmiljöer för hotade och känsliga arter är inte tillräckliga. För lite områdesskydd och naturvårdande skötsel i skyddade områden tillsammans med avverkning av kontinuitetsskogar ger en stor negativ påverkan på många av skogslandskapets hotade arter.”
Sedan exemplifierar Lidén framgångarna med Riksskogstaxeringens siffror om ökad volym död ved. Det är så klart bra, men i siffrorna inkluderas den ökade förekomsten i skyddad gammal skog, så ökningen – någon procent – är inget som bara har sin orsak i större hänsyn inom skogsbruket. Innan kalhyggesbrukets intåg var det 5–6 gånger så mycket död ved jämfört med nu, och bristen på gammal skog är huvudorsaken till att vi har så många rödlistade arter knutna till skog. De förkortade omloppstiderna i skogsbruket accentuerar problemet än mer.
Lidéns upprördhet över det inventerings- och rapporteringsarbete som ideell naturvård utför i skogen finner inga gränser. Han vet naturligtvis, trots att han påstår annat, att miljörörelsen inte stoppar enskilda skogsägares verksamhet. Det är domstolarna som stoppar planerade avverkningar som visar sig vara i strid med lagstiftningen.
I mitt förra inlägg i debatten med Lidén lyfte jag fram att den starka polariseringen i skogsdebatten beror på att utgångspunkterna för många debattörer är så diametralt olika, trots att den skogspolitik som beslutades av riksdagen 1993 kännetecknas av två jämställda mål: ett miljömål och ett produktionsmål.
Det kan exemplifieras med Lidéns mycket rationella synsätt på skogsekosystemet: ”En art kan ju flytta ur det frivilligt avsatta området till ett närliggande bestånd.” De arter som har ett skydd enligt Artskyddsförordningen fungerar som regel som så kallade signalarter, det vill säga deras förekomst visar karaktären på skogen, att här finns höga naturvärden. Skogens struktur, åldersfördelning, barkens utseende, markskiktets orördhet och det klimatologiska läget med mera ger förutsättningarna för de krävande arterna. De kan inte flytta ut i produktions-/plantageskogen eller hyggeslandskapet. Där finns inte förutsättningarna för artmångfalden.
Jag konstaterar att Sverker Lindén och jag delar det som faktiskt är viktigast, att det är ”demokratiskt valda församlingar, regering och riksdag, som ska göra avvägningar mellan statens intressen och våra grundläggande fri- och rättigheter”. Bra så!
Med den grunden kommer vi i Naturskyddsföreningen att fortsätta påtala skogsbrukets pågående artutarmning, ty i demokratisk anda har det beslutats vad skogsbruket har att förhålla sig till. Svårare än så är det inte.
Ulf von Sydow, ordförande i Naturskyddsföreningen Jämtland-Härjedalen och sakkunnig i 1992 års skogspolitiska utredning.
