Kunskapsförakt driver regeringens uranpolitik
Gruvbrytning i alunskiffer, där mycket små halter uran finns, är riskfylld på grund av bergartens särskilda egenskaper.
Kanada har betydligt högre uranhalt i sina alunskifferfyndigheter, där halter kan uppgå till 20 procent eller mer, mot Sveriges mest koncentrerade fyndigheter på som mest upp till 300 gram per ton (0,03 procent). På grund av denna låga uranhalt och de grunda berggrundslager där den återfinns är endast dagbrott aktuellt och därmed blir arealerna mycket stora.
Brytningen medför omfattande och långvariga risker för mark, vatten och luft, medför stora utsläpp av koldioxid och tar några av Sveriges bästa jordbruksmarker i anspråk genom de stora dagbrotten. Dessutom finns stora kunskapsluckor kring effekterna med uranbrytning i alunskiffer som gör att riskerna kan vara ännu fler och ännu mer omfattande. Detta framgår bland annat av den statliga alunskifferutredningen (SOU 2020:71).
Kungliga Vetenskapsakademien skriver 2025: ”Någon invändningsfri hållbar utvinning av metaller, inklusive uran, från alunskiffer har aldrig tidigare demonstrerats någonstans i världen” (dnr: KVA/2025/58/76). Det är kunskaps- och demokratiförakt som driver regeringen i denna fråga.
Trots denna kunskap vill regeringen att uranbrytningsförbudet tas bort, att försiktighetsprincipen i miljöbalken sätts åt sidan och att uranbrytning i alunskiffer tillåts. Detta görs mot bakgrund av regeringens kärnkraftsplaner där de har en illusion om att bli nationellt självförsörjande på uran. Givetvis har regeringen fel, och naturen, vi och många med oss säger nej till uranbrytning – och på goda grunder.
I praktiken innebär möjligheten att bryta uran i Sverige att utländska gruvbolag kan få tillstånd att gräva upp uran i stora dagbrott i bland annat Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke och Jämtland. Många av de pågående projekten sägs vara en del i den så kallade gröna omställningen motiverat av följemineralen vanadin och marknadsförs som ett batterimineral. Dock är det bara en marginell användning, då vanadin till 90 procent används i traditionell stålframställning.
Mineralerna och vinsten förs ur landet, där det säljs till högstbjudande. På denna marknad får svenska kärnkraftsbolag i konkurrens köpa sitt uran. Kvar lämnas marker som aldrig kan odlas igen, kontaminerade områden och stora risker för lokalboendes dricksvatten, känsliga ekosystem och natur som riskerar att påverkas. Högproduktiv jordbruksmark går till spillo, grundvatten och vattendrag kan förgiftas av bland annat svavelsyra och kadmium, jordbruksföretag påverkas negativt - liksom de lokalboende.
Regeringens förslag som det är formulerat innebär nämligen att det kommunala vetot inte gäller så berörda kommuner står utan reellt inflytande. Naturen, medborgarna och kommunerna står därmed utan skydd från dumheterna. Den demokratiska rätten att säga nej till kortsiktiga planer som skadar platsen och hembygden försvinner. För oss är intresset för att tillåta uranbrytning i Sverige en obegriplig ekvation.
Som en del av Sveriges största miljöorganisation och en av de starkaste rösterna för naturen så säger vi nej till regeringens direkt skadliga förslag att tillåta uranbrytning i alunskiffer. Förslaget om uranbrytning är ohållbart i ordets samtliga bemärkelser; kortsiktigt, långsiktigt, ekonomiskt, socialt, ekologiskt och demokratiskt. Detta är en fråga om naturen och en fråga om demokrati.
Ulf von Sydow, ordförande Naturskyddsföreningen Jämtland Härjedalen
Barbro Carlberg, ordförande Naturskyddsföreningen Östergötlands län
Bengt Jürs, ordförande Naturskyddsföreningen Skåne län
Mats Rosengren, ordförande Naturskyddsföreningen Skaraborg
Lotta Sörman, ordförande Naturskyddsföreningen Örebro län
