Vem i hela världen kan man lita på?
I Oviken i Jämtland, där Sveriges största uranfyndigheter sägs finnas, har prospekteringsbolagen i över 20 år lagt en blöt filt över bygdens utveckling. Nu griper Tidöpartierna efter halmstrån genom att låta det kommunala vetot kring uranbrytning återuppstå i en annan form.
”Och när vår präst från konfirmationen
Står och pekar i det blå
Och ingen fattar om han visar vägen
Eller känner vilket håll vinden blåser på
Då kommer Halta Lotta hem till mej
Med rösten fylld av gråt
Och snyftar vem i hela världen kan man lita på”
(”Vem kan man lita på” av Mikael Wiehe, 2001)
Tidöpartierna känner oro inför möjliga antal mandat i höstens riksdagsval. Om Liberalerna ensamt, eller tillsammans med Kristdemokraterna, inte klarar 4-procentsspärren faller sannolikt projektet som arbetar frenetiskt på sitt paradigmskifte av Sverige. En av de starkaste profilfrågorna är kärnkraftens kraftiga utbyggnad och återuppbyggnad av det man kallar ett raserat energisystem. I det verklighetsfrånvända genomförandet, hårt drivet av gruvminister Ebba Busch (KD), anses svensk uranbrytning som huvudsakligen finns i alunskiffer vara en nödvändighet.
Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) skriver i sitt remissvar att ”någon invändningsfri hållbar utvinning av metaller, inklusive uran, från alunskiffer har aldrig tidigare demonstrerats någonstans i världen”. Över 30 000 namnunderskrifter mot brytning i alunskiffer har överlämnats till rikspolitiken.
Likt en konfirmationspräst fortsätter Ebba Busch ändå att förkunna den enda rätta vägen, svensk brytning av uran. Ny lagstiftning drivs igenom för detta, lobbande utländska prospekteringsbolag får röda mattan in till ministern. En växande folkopinion och det kommunala planmonopolet körs över. En ny lagstiftning att upphäva det kommunala vetot kring uranbrytning har regeringen för avsikt att driva igenom i riksdagen före sommaren.
Hos Bergsstaten finns redan ansökningsärenden kring brytning av uran i alunskiffer, det går undan nu med paradigmskiftet. Regeringen önskar få riksdagen inkallad under sommaren för att hinna få igenom alla lagar inom migration, kriminalitet och säkerligen energi. Då plötsligt, mitt i stormen den 4 februari, när L:s opinionssiffror bottnar och KD fortsatt balanserar på spärren, meddelar gruv- och miljöministrarna från de krisande partierna att kommunerna ska få tillbaka sitt veto – men först ska det avskaffas.
”Vi stärker det lokala inflytandet i de kommuner som har alunskiffer genom ett särskilt veto. Jag kommer lägga fram en utredning som säkerställer lokalt inflytande, transparens och att Sverige fortsatt är en stark gruvnation”, skriver Ebba Busch till TT. Vad betyder detta? En gruvbrytning i en bergart där det ”aldrig tidigare demonstrerats någonstans i världen att det går att göra invändningsfritt hållbart” (KVA) överlåter man till ofta ekonomiskt svaga kommuner att ta ställning till. I Oviken i Jämtland, där Sveriges största uranfyndigheter sägs finnas, har prospekteringsbolagen i över 20 år lagt en blöt filt över bygdens utveckling. Bolagen agerar hårt på den internationella finansmarknaden och blåser upp den ekonomiska potentialen.
Tror gruvministern att dessa lugnt kommer att säga: ”Hoppsan, så kan det gå” och därefter våldföra sig på andra bygder med sina för orterna blockerande utredningstillstånd? Det enda rimliga är att regeringen drar tillbaka idén om att upphäva det nuvarande kommunala uranbrytningsvetot. Uranfyndigheter finns i Sverige utanför alunskiffrarna som i till exempel Pleutajokk i Arjeplog, dock inte i brytningsvärda koncentrationer. 1981 meddelade LKAB regeringen att man inte ville bryta den fyndigheten av lönsamhetsskäl och SKBF (Svensk kärnbränsleförsörjning) meddelade samtidigt att man inte avsåg köpa uran från Pleutajokk.
När det politiska mandatet att genomföra paradigmskiftet skälver griper Tidöpartierna efter halmstrån. Att överlåta kvalificerat vetenskapliga riskbedömningar till små kommuner är att retirera från sin roll som medborgarnas övergripande företrädare i att upprätthålla en god och trygg livsmiljö. Oviken ligger i Bergs kommun. Jämtlandsuranet finns även i Åre, Krokom och Strömsunds kommuner. Samtliga dessa är tydliga i sitt nej till brytning i dag och det är ett massivt medborgarmotstånd i Jämtland.
Ebba Buschs kärnkraftsprojekt blir allt skakigare. De svajiga förbrukningsprognoserna om ett behov av 250–300 terawatt (TWh) om tio år missar helt effektiviserings- och lagringspotentialerna i elsystemet. Sveriges nettoexport av el under 2025 var fortsatt hög och uppgick till cirka 20 procent av den totala elproduktionen på 168 TWh. Visserligen bedöms Sverige ha ca 25 procent av Europas urantillgångar, enligt Sveriges geologiska undersökning, huvudsakligen bundna i mycket låga koncentrationer i alunskiffrar, men det är blott 0,2 procent av världens uppskattade tillgångar. Låt det ligga där det är.
Likt Mikael Wiehes låt ”Vem kan man lita på” från 2001 står gruv- och energiministern och ”pekar i det blå och ingen fattar om han (hon) visar vägen, eller känner vilket håll vinden blåser på”. Det är alltid tråkigt att vara en dysterkvist, men det är nog för tidigt att utropa en seger och tro att prospekteringsbolagen tackar för sig och inser att spelet är över. Vem i hela världen kan man lita på?
Ulf von Sydow, ordförande, Naturskyddsföreningen Jämtland-Härjedalen
