Vi är stolta aktivister!

Sverker Lidén hakar på det narrativ som skogsindustrin sprider om att miljörörelsen, i detta fall Naturskyddsföreningen, är aktivister när vi under allemansrättens paraply insamlar uppgifter om lagskyddade arters förekomst i skogslandskapet. Enligt Nationalencyklopedin är aktivism ”praktisk handling i syfte att uppnå samhällsförändring”. Vi är stolta aktivister för det vi gör, då syftet med insamlandet av uppgifter och den följande rapporteringen är att svensk lagstiftning – och EU-rätten – ska följas.

Det är väl närmast att se som en god gärning att en intresseorganisation med över 200 000 medlemmar på ideell basis hjälper samhället och skogsägarna att nå lagefterlevnad. Ungefär på samma sätt som organisationen ”Nattvandrare i Sverige”, tidigare kända som ”Morsor och farsor på stan”.

Lidén är en flitig skogsdebattör som genom sitt agerande vill nå samhällsförändring i form av mindre myndighetsstyrning i skogen. Välkommen till aktivisternas skara! Den polarisering som råder i skogsdebatten beror på att utgångspunkterna för många debattörer är så olika, trots att den skogspolitik som beslutades av riksdagen 1993 kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål.

Sverker Lidén ställer frågan: ”Har vi inte fått en bättre skog när 70 000 kvadratkilometer skog förnyats?” Min fråga blir Vad är en ”bättre skog”? Är det ökad volym massaved och sågtimmer eller är det ett skogsekosystem där artrikedomen består?

Skogsstyrelsen har ansvar för det av riksdagen beslutade miljömålet ”Levande skogar”. Myndigheten konstaterar i sina utvärderingar att målen inte nås och utvecklingen är negativ. Detta beror på att det saknas tillräckliga styrmedel för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster. De ”styrmedel” som den skogsutredning (SOU 2025:93) som just nu är på remiss löser på intet sätt dessa problem. Tvärtom läggs tonvikt vid ökad produktion/avverkning och minskad miljöhänsyn.

Lidén menar att det är stärkt äganderätt för den privatägda skogen som ”skapar den variation som vi tidigare hade innan myndigheterna förstörde mångfalden”. Han ger en bild av att 300 000 självverksamma skogsägare planerar och driver sitt skogsbruk på ett sätt så att mångfalden bibehålls.

En tredjedel av den privatägda skogen innehas av utbor, det vill säga man bor inte i kommunen där skogen är belägen. Som boende i ett skogslän får jag höra otaliga vittnesmål om hur bolagens virkesköpare aktivt söker upp skogsägare och presenterar sina rationella avverkningsplaner på utbons marker. Det är en myt att de privata skogsägarna generellt är aktiva ägare.

Vi är överens om att skogspolitiken före 1993 var kraftigt exploaterande med dikningar, hyggesplöjning, lövbesprutning och främmande trädslag. Ett otal beslut har därefter ändrat i skogsvårdslagen och i förordningar, nästan uteslutande för att gynna produktionen.

EU:s politik har till viss del varit en mothållande kraft. Men bara det faktum att medelåldern på den skog som avverkas i Jämtland i dag är 150 år visar att skogsbruket är fortsatt av en exploaterande karaktär och inte i enlighet med moderna hållbarhetsprinciper.

Ett plantageskogsbruk med genetiskt likartade träd av samma ålder kan aldrig återskapa ens bråkdelen av den mångfald som finns i kontinuitetsskogen, det vill säga det skogsekosystem där marken aldrig legat bar. Lidén vill kalla ett hygge som han planterade med gran och tall för två år sedan som ett led i ett kontinuitetsskogsbruk, då där samtidigt är ett rikligt uppslag av små ekplantor.

Som sagt, vi talar med helt olika utgångspunkter och en del debattörer använder definitioner och beskrivningar av den skogbeklädda marken som är långt från de ekologiska definitionerna av vad ”en skog” är.

Ulf von Sydow, ordförande i Naturskyddsföreningen
Jämtland-Härjedalen samt sakkunnig i 1992 års
skogspolitiska utredning