Det måste gå att hålla fler saker i huvudet samtidigt
Vi kan inte separera två kriser från varandra - klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald är tätt sammanvävda och vi kunna måste förhålla oss till båda samtidigt.
Torbjörn Skytt vid Mittuniversitetet skriver i en ÖP-gästledare 28 mars att vi ur klimatsynpunkt bör ”avverka de gamla skogarna som inte längre uppvisar tillväxt och låt de yngre växa lite längre”. Att bara resonera om trädens ålder är lika fattigt som att bara prata om pizzans deg och helt förbise allt det som ger smak, färg, doft och struktur åt rätten. Skog är mer än träd.
I juni 2025 publicerade Skytt tillsammans med fyra andra forskare från Umeå, Sundsvall och Uppsala artikeln "Why We Disagree about the Climate Impact of Forestry – A Quantitative Analysis of Swedish Research" i den vetenskapliga tidskriften Environmental Management. Slutsatsen av den artikeln är: ”Resultatet visar att om man utgår från nuvarande lagstiftning och en realistisk nivå av klimatnytta från skogsprodukter, så ger minskad avverkning störst klimatnytta – åtminstone de kommande 150 åren. Även en måttlig minskning, till exempel till nivåerna vi hade mellan 2000 och 2015, skulle göra stor skillnad.”
Det finns allt för många kriser i världen just nu, men att klimatet och den biologiska mångfalden tillhör de allvarligaste kan nog ingen seriös forskare förneka. Tyvärr delas inte bilden generellt av våra politiska företrädare. Klimat- och biologisk mångfaldskris är tätt sammanvävda och en vetenskapligt förankrad sanning är att det inte går att särskilja dessa båda kriser som Skytt gör då han avslutar artikeln med ”för klimatet skall den gamla skogen avverkas i första hand. För den biologiska mångfalden skall den gamla skogen stå kvar.” Som om det vore ett val.
Skytt skriver helt korrekt att en ”avverkningsklar produktionsskog” (idag ofta cirka 80 år gammal, dvs i yngre medelåldern för en gran) innehåller ett betydligt mindre kollager än naturskogen, sammanräknat levande biomassa och markkol. Med argumentet att naturskogens tillväxt upphör eller är låg vid ”hög ålder” menar Skytt att skogen bör avverkas och ersättas med skogsplantor som har en högre kolinbindning på sikt. Det är fel ur flera aspekter:
1. Skogsekosystemet är kanske det mest effektiva sättet att på kort sikt binda in stora mängder koldioxid från transporternas fossila bränslen. Det duger inte att bara prata träd.
2. Vid en kalavverkning dör markens mycel, dvs kolbindningsförmågan upphör, och stamveden (levande biomassakol) förs ut från skogen, 80% av detta eldas upp inom 20-30 år.
3. Vid en lyckad återplantering, dvs bra plantöverlevnad, tar det 30–40 år innan kolförlusterna från avverkningen/uttransporten når ett jämviktsläge och positiv nettobindning börjar.
4. Om 20 år ska Sverige ha nått ”netto-noll”, dvs då ska vi inte tillföra mer koldioxid till atmosfären än vad som binds in, inberäknat alla utsläpp.
5. Den andra delen av det sammanvävda komplexet klimat – biologisk mångfald är helt förbisedd. Miljömålsuppföljningen visar att dagens skogsbruksmodell kraftigt utarmar den biologiska mångfalden.
6. Skytts et. al. artikel 2025 sammanfattar situationen med att ”minskad avverkning ger störst klimatnytta – åtminstone de kommande 150 åren”. Sveriges beting i EU:s LULUCF-förordning skulle klaras med 15 procent minskad avverkning.
Sammanfattningsvis är det lite märkligt att Skytt som gästledarskribent går ifrån den vetenskapliga slutsats han publicerade internationellt förra året tillsammans med andra välmeriterade klimat/biologisk mångfaldsforskare. Som forskare kan man naturligtvis komma till nya slutsatser över tid, men detta är svårt att förstå.
Ulf von Sydow, ordförande Naturskyddsföreningen Jämtland-Härjedalen
